Vilket är det lyckligaste yrket?

Tänk om man fick testa alla jobb i hela världen. Vilket skulle passa en bäst? Hela ens yrkesbana avgörs så tidigt, hur kan man egentligen ta beslut om vad man ska jobba med, redan som ung tonåring? Om jag skulle råda min själv inför universitetet, och kanske gymnasiet, skulle jag säga att ”tänk igenom vilka alternativ som finns” och ”vad tycker du är kul?” Jag var så säker på vad jag ville läsa, men vad visste jag? Ingenting.

Jobba med djur. Jobba med människor. Utbilda andra. Hjälpa andra. Designa, rita, bygga. Jobba med utsatta barn eller kvinnor. Skriva, rapportera, städa. Vad är mest givande? Vad blir jag glad av?

Är du glad på ditt jobb?

Nej men hallå

Ojdå. Där passerade tre år på en blinkning. Ett till barn blev det. Ett jobbyte. Lite covid-19 i samhället, lite klimatångest och för mycket stress. En flytt, och mycket kärlek. Och ingen bok. Känns som ett återkommande tema, boken jag aldrig skriver.

Inser mer och mer att jag måste ta mig tid för skrivandet, på riktigt. Kanske 30 min per dag? Eller 1 timme varannan dag? Några tips? Förresten vet jag inte om jag gillar min förra bokidé särskilt mycket. Eller jo, jag gillar den, men den kom för nära verkligen. Önskar att jag hade den där idén som kändes helt klockren. Typ ”hmm, jag kanske ska skriva om en trollkarlsskola…” Haha, nä, det är inte min genre, men ni förstår känslan? Deckare – nä, SciFi – nä. Drama eller thriller – ja. När jag var liten sa jag till min pappa att min första bok skulle heta ”Mina läppar tål inte grapefrukt” och det löftet måste jag ju hålla. Tur ändå att titeln är ganska intetsägande, för då kan jag vara fri att låta boken handla om vad som helst. Fast egentligen hade kanske en mer informativ titel varit användbar för att få lite styrning kring bokens innehåll i själva skrivfasen, något att gå efter liksom. Inte helt lätt att bara utgå från grapefrukt.

Senaste året har jag inte mått så bra. Den där inre stressen har kommit ikapp mig. Satt sig i kroppen och börjat flimra. I perioder har jag trott att jag varit allvarligt sjuk, till och med dödssjuk, men så verkar inte fallet även om jag fortfarande tror det ibland. Min kropp berättar för mig att den inte mår bra, men jag har svårt att lyssna. Kroppen talar lågmält men kontinuerligt, och med successivt ökande styrka. Den viskar till mig att ta det lugnare, hitta min inre motivation, det som gör mig glad. Jag har inte varit så glad, snarare ganska oglad. Kroppen vill att jag hittar min glada plats, och jag tror att en pusselbit är skrivandet. Jag är glad när jag skriver, då finns inget annat. Men jag måste göra annat också. Jobba mindre, andas djupare, minska min oro och ångest, inte ta allt på så stort allvar och försöka släppa min lilla duktiga flicka. Good is enough.

Snurriga tankar

Vad är lycka? Går det att definiera? Är inte graden av lycka ett mått på ens egna förväntningar och krav på sig själv? Jag förväntar mig inget och jag har inget – jag är lycklig. Jag förväntar mig allt och jag har inget – jag är inte lycklig. Jag misslyckas – jag är inte lycklig. Den där känslan av otillräcklighet förpestar den möjliga lyckokänslan. Jag vill ha allt det där jag tror att jag vill ha. Vill jag ha det för att jag vill ha det, eller för att samhället tycker jag ska ha det? Jag är snäll mot andra och andra är snälla mot mig. Är jag snäll mot mig själv? Har jag samma krav på andra som på mig själv?

Lite torka plus första bokfragmentet

Har haft så mycket att göra att min nystartade stackars blogg har fått vänta lite i skymundan. Jag kan dock säga att jag har börjat skriva lite, vilket känns väldigt kul! Tänkte dela med mig av en liten text som kanske ska ingå i min bok (!!!). När jag har skrivit en bok vill säga. Och fått den publicerad. En bit kvar alltså, men ändå. Här kommer i alla fall ett fragment av min bok om kvinnor och moderskap:

Sara gick längst Odengatan, målmedveten och tveksam på samma gång. Benen rörde sig hackigt i den tunga knarrande snön. Det hade börjat mörkna och Vasaparken låg tom, så när som på några kvarglömda pulkor och en ensam tumvante som lyste klarröd mot den vita snön. Hon såg tegelbyggnaden bakom träden på andra sidan allén, stentrappan upp mot den bruna dörren. Vintern hade kommit snabbt i år, abrupt avslutat den ovanligt långa varma hösten. Människorna hade inte riktigt hunnit med, gick runt i för tunna kläder, huttrande och rödkindade. Sara fällde upp kappans krage mot vinden och höll ihop den under hakan med en hand, medan hon letade efter mobilen i handväskan. Inga meddelanden. Hon skyndade på stegen genom allén och gick in genom den bruna dörren. Hallen ledde till en stentrappa och vidare upp till ytterligare en hall med ett väntrum innanför. Sara behöll jackan på och slog sig ned på en av de vinröda sammetssofforna som stod ut med väggarna. Rummet var varmt med levande ljus på små soffbord i trä. En stor persisk matta bredde ut sig över golvet, och på väggarna hängde landskapsmålningar i dova färger. Sara tog upp och la ned mobilen i handväskan några gånger, tänkte på Mario, försökte att inte tänka på Mario.

-Sara Lindström?

Sara var ensam i väntrummet men tittade sig ändå omkring innan hon reste sig med väskan under armen och rättade till den bruna pagen.

-Jag heter Fredrika, sa kvinnan och tog Saras hand. Vi ska in här.

Kvinnan pekade mot en grå trädörr lite längre ned i korridoren. Sara gick med snabba steg mot dörren och insåg att hon hade glömt ta på sig de skoskydd som erbjöds i väntrummet. Plötsligt tvekade hon och stannade till en sekund. Blicken flackade tillbaka mot väntrummet.

-Det gör ingenting, sa Fredrika. Det torkar.

I rummet innanför den grå dörren var ljuset dämpat, men färgerna varma. Tjocka gardiner omslöt rummets enda fönster, där en ensam liten kaktus prydde den djupa fönsterbrädan. Soffan i rummets mitt var grå och såg inbjudande ut med stora mjuka kuddar i gula nyanser. På det runda soffborden stod en näsdukshållare och två glas vatten.

-Jaha, välkommen hit Sara. Fredrika satte sig i en fåtölj som stod lite i vinkel mot soffan. Inte rakt mittemot, men inte bredvid. Vad kan jag hjälpa dig med?

 

Inspiration

Hur ska en hitta inspiration, ork och tid för att skriva? Jag skulle så gärna någon gång skriva en bok, men jag hittar liksom aldrig motivationen att göra det. Verkligen göra det. Jag tror jag vet vad jag skulle vilja skriva om. Kvinnor och barn – mammarollen, barnlöshet och svårigheter kring att få barn. Längtan, smärtan, glädjen. Jag tänker mig en historia kring ett antal kvinnor, kanske tre eller fem stycken. Någon är mamma, men kämpar med moderskapet och allt vad det innebär. Någon är frivilligt barnlös och någon ofrivilligt barnlös. På något sätt möts de, kanske vid olika tillfällen och i situationer som gör att de får hantera sin egen roll i relation till den andres. Vilka konflikter uppstår? Vad pratar de om och hur? Vad känner de inför sin egen situation? Allt detta vill jag skriva om. Har påbörjat en del i tanken, måste bara få ned det i text.

Skogen

Skogen. Lockande, susande, knarrande, fuktig. Stickig, stor, mjuk, outforskad. Djuren gör stigar som slingrar sig framåt, följer och letar och bökar och trampar. Svampar och granar, hattar och kottar. Skogen är lugn, andas tungt. Molnen de svävar, vinden den leker. Sjön ligger stilla, vågorna vilar.

Gott nog

Oj, vad jag jobbar mycket just nu. Långa dagar och tidiga mornar. Är det bara jag som har så höga krav på mig själv? Hur kommer en till att ”gott är nog”? Jag har alltid varit en duktig flicka som fått beröm för prestationer. Jag är extremt självkritisk och minsta nederlag blir väldigt stort rent känslomässigt. Varför är jag så rädd för att andra ska tycka att jag är dålig? Baserar jag hela min självbild på vad andra tycker? I privatlivet tror jag inte att jag gör det, men i jobbsammanhang vet jag att det är så. Jag blandar ihop personen jag är med personen jag är i min yrkesroll. Negativ kritik betyder att JAG är dålig. Tänkt om det gick att se det utifrån, att jag är en person och att hur jag presterar inte är en del av mitt värde.

Kroppskontakt

Tunnelbanan. Rusningstrafik. Människor står ihopklämda som pingviner. Inte för att hålla värmen, det är inte kallt. Det är snarare olidligt varmt, och väldigt kvavt. Någons ansikte i någons armhåla. Någons armhåla i någons ansikte. Det luktat sött av svett, armar som klibbar mot varandra. Ansikten som vänder sig upp mot taket, försöker få luft i djupa andetag. Tåget har stått stilla i en halvtimme, ingen vet vad som händer. Ingen säger något. Ett barn skriker och folkmassan rör besvärat på sig. Böljar hit och dit i ett försök att undgå för mycket kroppskontakt. Det går sådär.

Har vi något val?

Hur kommer det sig att många mår så dåligt i dagens samhälle? Även de som utåt sett har alla förutsättningar för att må bra. Handlar det om uppväxt och sociala strukturer, press och prestation, kravet på oss själva att inte vara dåliga eller otillräckliga? Eller beror det på alla valmöjligheter som finns? Är du inte lycklig är det ditt eget fel, se bara hur många alternativa vägar till lycka som finns! Men gör det verkligen det? Hur mycket väljer vi faktiskt själva, och hur många val baseras på vad vi tror andra skulle uppskatta, respektera eller värdera högt. Vad är status? Vad är framgång? Och enligt vem?

Min hjärna

Min hjärna går alltid på högvarv kvällstid, särskilt när jag ska sova och INTE vill att den ska gå på högvarv. När jag ligger där i mörkret med huvudet på kudden och med stängda ögon – då drar den igång. Obarmhärtigt går tankegångarna; vad ska jag göra med mitt liv, jobbar jag med rätt sak, någon gång ska jag dö, låste jag dörren, vad ska jag göra i helgen, jag måste börja träna, osv i all oändlighet. Det är ofta då, när jag ska sova, som jag ligger och funderar på olika berättelser, leker med orden, tänker ut uppslag till bokmanus eller knåpar ihop dikter. Det problematiska är ju att jag så småningom somnar, och på morgonen finns bara fragment av alla grandiosa idéer kvar. Eller ingenting. Ibland försöker jag skicka mail till mig själv, eller göra en anteckning innan jag somnar, men det ändå svårt att dagen efter återskapa tankegångarna jag hade i mitt huvud innan sömnen drog sin slöja över dem. Denna kvällsliga hjärnaktivitet medför också generellt vissa svårigheter att varva ned och somna. Tänk om alla dessa idéer kunde flöda dagtid, och inte starta samma stund som huvudet landar på kudden. Och tänk om någon kunde uppfinna en dator som scannade av mina tankar och skrev ned dem i ett dokument som bara fanns där och kunde öppnas dagen efter. Vad spännande det vore, men också lite obehagligt.