Har haft så mycket att göra att min nystartade stackars blogg har fått vänta lite i skymundan. Jag kan dock säga att jag har börjat skriva lite, vilket känns väldigt kul! Tänkte dela med mig av en liten text som kanske ska ingå i min bok (!!!). När jag har skrivit en bok vill säga. Och fått den publicerad. En bit kvar alltså, men ändå. Här kommer i alla fall ett fragment av min bok om kvinnor och moderskap:
Sara gick längst Odengatan, målmedveten och tveksam på samma gång. Benen rörde sig hackigt i den tunga knarrande snön. Det hade börjat mörkna och Vasaparken låg tom, så när som på några kvarglömda pulkor och en ensam tumvante som lyste klarröd mot den vita snön. Hon såg tegelbyggnaden bakom träden på andra sidan allén, stentrappan upp mot den bruna dörren. Vintern hade kommit snabbt i år, abrupt avslutat den ovanligt långa varma hösten. Människorna hade inte riktigt hunnit med, gick runt i för tunna kläder, huttrande och rödkindade. Sara fällde upp kappans krage mot vinden och höll ihop den under hakan med en hand, medan hon letade efter mobilen i handväskan. Inga meddelanden. Hon skyndade på stegen genom allén och gick in genom den bruna dörren. Hallen ledde till en stentrappa och vidare upp till ytterligare en hall med ett väntrum innanför. Sara behöll jackan på och slog sig ned på en av de vinröda sammetssofforna som stod ut med väggarna. Rummet var varmt med levande ljus på små soffbord i trä. En stor persisk matta bredde ut sig över golvet, och på väggarna hängde landskapsmålningar i dova färger. Sara tog upp och la ned mobilen i handväskan några gånger, tänkte på Mario, försökte att inte tänka på Mario.
-Sara Lindström?
Sara var ensam i väntrummet men tittade sig ändå omkring innan hon reste sig med väskan under armen och rättade till den bruna pagen.
-Jag heter Fredrika, sa kvinnan och tog Saras hand. Vi ska in här.
Kvinnan pekade mot en grå trädörr lite längre ned i korridoren. Sara gick med snabba steg mot dörren och insåg att hon hade glömt ta på sig de skoskydd som erbjöds i väntrummet. Plötsligt tvekade hon och stannade till en sekund. Blicken flackade tillbaka mot väntrummet.
-Det gör ingenting, sa Fredrika. Det torkar.
I rummet innanför den grå dörren var ljuset dämpat, men färgerna varma. Tjocka gardiner omslöt rummets enda fönster, där en ensam liten kaktus prydde den djupa fönsterbrädan. Soffan i rummets mitt var grå och såg inbjudande ut med stora mjuka kuddar i gula nyanser. På det runda soffborden stod en näsdukshållare och två glas vatten.
-Jaha, välkommen hit Sara. Fredrika satte sig i en fåtölj som stod lite i vinkel mot soffan. Inte rakt mittemot, men inte bredvid. Vad kan jag hjälpa dig med?